En lördagkväll i april
Ofta styrs mina steg mot ett bestämt mål och jag tittar inte upp. Nödvändiga promenader från punkt A till punkt B, utan eftertanke. I kväll vände jag blicken uppåt och inåt.
Det oändliga, inte svart - midnattsblått -
punkterat av det som är stjärnor för mig,
men brinnande solar på ogripligt avstånd.
Månens skärva - som en perfekt banan -
en nattlampa, vars kalla sken lindrar natten och vägleder.
Aprilvinden brusar och viner - mörkret till trots -
i de ännu sovande trädens kronor.
Närvaron i detta nu,
den eviga existensen som har erfarits av generationer före mig.
Jag ser att det finns förtröstan i det ursprungliga -
oförgängliga och självklara
Jag förstår att vi är ämnade att älska jorden, universum
Den kärleken är ömsesidig och outplånlig
- om än världen, som vi känner den, förintas
Och lyckan däröver ryms nästan inte inom mig.
I morgon ska jag dela med mig av den
Men kanske blir det bara en dag som alla andra...
