senblommning

Har haft en jobbardag. Jag borde plugga, men hinner inte. VILL inte, ORKAR inte. På fredag skall hemtentan (som jag knappt påbörjat) lämnas i lärarens fack i änden på den långa institutionskorriodoren på femte våningen. Hur ska det bli möjligt? Jag jobbar typ jämt. Åtta timmar/dag hela veckan. Jag känner att jag kanske skulle behöva upprätta en ignore-lista, på vilken jag skulle införa göromål och krav som kan skitas i. Undrar vilka saker som skulle stå på den listan...Jag gör ett försök.

X-BOX 360 (fast inte om jag tilläts vara lite irrationell)

MATLAGNING (så jävla tidsödande och inte roligt när man inte har tid att laborera)

HANDLING (behövs en närmare förklaring?)

BLOGGAND...e..........

Sjön i staden

I förrgår tillbringade vi eftermiddagen och kvällen i en regnig, men som alltid charmigt pittoresk, småstad några mil söderut. Vi shoppade lite (efter förmåga), fikade på mysiga caféer och åt en underbar trerättersmiddag innan vi återvände hem. I bland är det skönt att få komma bort, om det så bara är för en kväll.

På förmiddagen i dag tog vi med oss B ner till sjön och satt och filosoferade. Det är en fantastisk höstdag! Så där färggrann och krispig och sjön låg nästan blank. B var pigg och behövde inte alls åka rullstol sista biten på hemvägen.

Nu är det pluggning som gäller hela kvällen. Ligger efter. Är inte motiverad - men jag måste nu. Jag borde ju lockas av åsynen av målsnöret - men av någon anledning är det svårt. Nu har jag pluggat i sammantaget fyra år och jag är bara så trött på ljusa institutionsmiljöer med öppna planlösningar och på att läsa och grupparbeta och kopiera och skriva och åka hiss och dricka kaffe ur pappersmuggar och samtalsöva och tänka kritiskt och analysera och reflektera och skriva lite till. Men det finns inga alternativ. Utbildningen ska slutföras, så är det bara!

Denna skoltrötthet är väl inte tillnärmelsevis lika allvarlig som den skolleda som drabbade mig i ungdomens glada (?) dagar, och som föranledde tio outbildade år på arbetaRmarkanden? Säg att det inte är så - för då finns ingen annan bot än tio halvutbildade år på arbetaRmarknaden. Och vad är det som är så hemskt med det? Jag gillar ju att arbeta med äldre! Det är ju lite av en passion till och med. Jag känner åtminstone inte samma uppgivenhet inför uppdraget som kvinnan som arbetar på B:s äldreboende och som, vid ett inbillat obevakat tillfälle i institutionskorridoren, i en hopplöshetssuck förkunnade "Ja, men nu fortsätter vi att torka skit", till sin kollega.

Landstinget ska sälja ut "spökhuset". Allting har sin tid. En levande institution för barn och ungdomar har sin tid. Vattenskador och öde och rofyllda utflykter har sin tid. Renovering har sin tid. Och en ny levande institution har sin tid. De stora byggnaderna har ett spännande livslopp.

I förmiddags klockan 11.01 födde min yngsta syster en liten pojk! Min andra syster var med under förlossningen och tyckte det hade varit skithäftigt! Både mor och barn mår bra.

Nu kan jag knappt bärga mig till i slutet på oktober, då jag åker ner och får träffa dem! Jag planerar att bli den där favoritmostern som finns på (geografiskt) avstånd, men som skickar de finaste presenterna och omges av lite normbrytande och konstnärlig mystik (hur nu det sistnämnda ska gå till), den mostern man hemskt gärna vill fara och besöka över (hela) sommarlovet.


Fullständigt tacky liten pryl, som får symbolisera den nytillkomna familjemedlemmen


Om olika omständigheter vill sig väl får vi starta på nytt i en stad som är byggd i sten och doftar prutt och ligger betydligt närmare mitt "grundhem" om några månader. Det skulle vara så jävla kul att ta sitt pick och pack och kasta sig in i ett nytt äventyr och möta nya miljöer och människor som kan bli nya vänner! 

Jag har som aldrig slagit stadig och varaktig rot någonstans. Jag tycker att det är spännande att "börja om" och att samla på "hemstäder". Som det är nu har jag fina rottrådar förankrade i tre svenska städer. För tio år sedan flyttade jag från huvudstaden till Lappland, fem år senare förflyttade jag mig horisontellt och nu kanske vi följer kusten nedåt (man kan väl säga att jag, sakta men säkert, är på väg tillbaka till "ursprungshemmet").  Jag ser mig inte som rotlös, jag har snarare ett stort rotsystem. Jag har en fallenhet för grobarhet och förnyelse, kanske lite som en maskros. Maskrosens fallskärmsbeklädda frön färdas långt med vinden och gror och rotar sig fort. Och maskrosens rot är stadig, rejäl och "bofast" - lite som en blek morot -  och förvånansvärt smidig att dra upp.

Mitt flyttande har gjort att jag fått uppleva och "inleva" samma land ur olika perspektiv och det har varit oerhört berikande. Jag har fått lära känna åtminstone tre av Sveriges ansikten. Och det är som att jag har en riktig hemstad, en bonushemstad och en aktuell hemstad och detta innebär att jag alltid har någonstans (en bit bort) dit jag kan fara och hälsa på och att det kan komma omtyckta och efterlängtade personer och gästa mig. Om drygt en vecka far jag inåt till min bonushemstad och umgås (kalasar) med vänner och bekanta där och om ytterligare några veckor åker jag nedåt och får en Stockholmsfamilj/vänner-boost.

Men kanske måste även jag/vi slå mig/oss till ro någonstans någon gång, till exempel om vi skulle få barn. Jag föreställer mig att ett barn mår bra av konsekvens och förutsägbarhet. Ja, maskrosroten kanske måste måste få bli perenn en dag och jag tror inte att det ska vara några problem om myllan har den rätta näringssammansättningen.

Vilket jävla metaforflummande. Socionomprogrammet kan vara skadligt för vissa.

Nu är jag och F "tillbaka" efter tre oerhört smärtsamma sorgedagar. Vi fann vår älskade Chicki död vid stora vägens dikeskant på lördagens förmiddag. F flyttade hennes livlösa lilla lekamen omsorgsfullt till "hennes" låda och sedan for vi och begravde henne i utkanten av ett vackert fält en mil utanför stadskärnan. Det är en tröst att vi hittade henne och slapp oroa oss/hoppas i veckor, månader...Det är en tröst att hon var så intakt - så oförstörd och fridfull. Det är en tröst att hon måste ha dött omgående - på en bråkdels sekund - och utan våndor. Det är en tröst att hon fick lämna livet så som hon krävde att få leva det - ute i det fria, vilda. Det är en tröst att hon fick två fina år, värdig en charmig (och krävande) "problemkatt", tillsammans med två hängivna "slavar". 

Chicki stod verkligen i centrum i vårt hem, faktiskt så till den milda grad att jag och F liksom gled lite isär i vår totala besatthet av kattens "behov". Vi lät till och med gäster lida för hennes skull. Sist var det Bale som fick huttra sig till sömns i flera nätter, eftersom missen skulle ha "fri accsess", ut i det fria. Och vi utsatte oss för fara för den fria tillgänglighetens skull - vi hade ju mycket väl kunnat få oväntat nattbesök genom den gläntande altandörren. Men det var allt för Chicki.

Och nu har vi varandra lite mer, jag och F.

Sedan kom sorgen över valresultatet. Knappast oväntat, ändå så overkligt. Hur kunde ett klart främlingsfientligt parti få plats i vår riksdag? I det land som i nästan sju decennier kunnat stoltsera med en välfärd för alla. I det land vars politik präglats av ambitioner om solidaritet, jämlikhet och rättvisa (åtminstone till för fyra år sedan). Jag misstänker att det är den fyra år långa borgarpolitiken (som ökat klyftorna mellan människor och gjort de utsatta mer utsatta) som har bäddat för ett rasistiskt partis inträde i vårt parlament! För när fattiga människor blir fattigare (och mer förtvivlade) och rikare människor blir rikare (och räddare om sina tillgångar) är det lätt hänt att man ser sig om efter en syndabock...

I går demonstrerade jag, liksom många tusen till runtom i landet, mot rasismen (häruppe i norrlande protesterade vi även lite mot högern i allmänhet=-). Och när jag stod där på det lilla bruna sextiotalssocialistika torget kände jag mig stolt - stolt över att jag flyttat uppåt och blivit norrlänning, och stolt över att vi norrlänningar röstat rött, för att vi fortfarande förstår innebörden av ord som människovärde och medmänskilghet. Vi var alla stolta - trots allt! Sedan kom jag på att det nästan var lite regionalistiskt (typ nationalisitiskt) i någon bemärkelse, att stå där och jubla över den norrländska godheten och bua åt sörlänningarnas ondska. Och då lade jag ner de separatistiska tankarna och började fundera på vår stora uppgift; att organisera oss och sprida kärlekens budskap vidare, neråt. I dag gick jag med i V.

I går kom Torgnys Minnen på posten. Nu står den och väntar i bokhyllan. Får se när jag vågar läsa den. Som alltid lika rädd för att den ska vara sämre än den förra.



Röda Julianne, efter röda aktioner

Igår kväll var jag på första träffen med bokslukarcirkeln och vi hade verkligen jättetrevligt! Och så fick jag mina fördomar om vegandesserter motbevisade. M:s chokladkaka var ljuvlig, trots att hon använt mjölkfritt margarin och noll ägg.

I dag har jag bara tagit det lugnt. Hade lite skallebang på förmiddagen, men nu har det äntligen släppt. Nu på eftermiddagen promenerade vi med B ner till sjön, där vi bara satt och njöt av den friska men ljumma höstbrisen. Vi har verkligen fått några fina brittsommardagar här och jag kände mig nästan lite sugen på att ta ett dopp i det klara sjövattnet - men förnuftet överrumplade mig och jag ångrade mig. Naturen är vacker i förhöstskrud. Det ligger som ett guldaktigt skimmer över allting och det gör mig på något vis nostalgisk, harmonisk och glad. September och oktober är de bästa månaderna på året!

Nu vet jag med all säkerhet att de håller på att renovera upp spökhuset. Det ska bli spännande att uppleva området och huset när det "lever", efter att institutionen flyttat tillbaka.

Nä, nu ska jag baka en hallon och björnbärspaj (de har en plocka-själv-frysdisk med präktiga lösviktsbär på Ica).

Har kommit igång med att slutföra sommarkursen. Det kanske inte var så märkvärdigt som jag hade föreställt mig. I bland (ofta) är jag bra på att ge saker onödigt stora proportioner.

Jag har svårt att vända dygnet rätt. Jag ligger och ser värdelösa komediserier till långt in på småtimmarna och så orkar jag inte stiga upp i mänskilg tid. Men jag och klasskamratgrannen har kommit på ett system. Jag sover på förmiddagarna - hon för anteckningar från föreläsningarna som hon sedan återberättar för mig och hon (som blir trött och less på eftermiddagarna) går hem när jag kommer ner på skolan och så för jag i min tur anteckningar. Enda nackdelen är att vi aldrig får ses. Och detta system fungerar bara för mig fram till vi har ett obligatoriskt moment på förmiddagen - då måste dygnet vändas och huden omkring (de röda) ögonen påsas.

Ikväll blir det klassparty!