Pust
Första i advent
I dag har äldsten varit här. Och vi hängde upp lite julgrejer och försökte oss på ett litet färdigköpt pepparkakshus, som du ser på bilden. Jag brände mig på det smälta sockret, klistrade ihop taket först (döh) och råkade käka upp en del av skorstenen. Nä, det gick inge bra. Helfabrikat är helt klart inte min grej.
Och nu sitter jag här mitt bland alla lysande stakar och stjärnor. Jag fattar inte varför jag varje år lägger ner så mycket tid och energi på att designa vårt perfekta julmys. Detta med julpyntning är väl egentligen en upptakt för nyfikna och otåliga barn. När jag helt glädjelöst juldekorerar är jag patetisk, nästan som en crazy cat-lady, eller en sådan lite rundlätt kvinna i undre medelåldern med blonderad permanent uppsatt i hästsvans med tygsnodd (en sådan smaklös snodd som på nittiotalet såldes på Drottninggatan)- en sådan kvinna som kanske samlar på porslinsdockor.
Juldekoreringen var en långdragen och oerhört mysig och spännande process hemma hos oss, när jag och mina systrar var små. En utdragen upptakt som hade ett visst återkommande mönster, där var sak hade sin tid och plats. Det gick inte för sig att förfara på något annat sätt än det som var förutbestämt! Enligt mamma fanns det vissa regler när det kom till julpyntandet - och de skulle följas! På första advent (varken tidigare eller senare) sattes adventsstaken, de elektriska stakarna och adventsstjärnorna på plats. Ingenting mer. Andra advent innebar pyntpåspädning - då kom Lisa Larssons luciatåg fram (det stod alltid uppe på tvapparaten). Inte förrän på tredje advent plockades miniatyrplastgranen, tomtarna, änglarna och julkrubban fram. Jag minns hur mycket jag alltid längtade tills det var dags att plocka fram julkrubban, eftersom jag älsakde att sitta och pyssla med de heliga figurerna. Jag kunde sitta i timmar och leka juvevangeliet om och om igen. Jag har, trots min tämligen ateistiska uppfostran ( i vår familj beaktade man bara de kommersiella och materialistiska högtiderna), alltid haft ett stort intresse för Bibliska berättelser. Kanske hyser jag bara ett allmänt intresse för spännande historier?
I bland saknar jag min mor. Men jag kan ju alltid föra vidare hennes nitiska jultraditioner till eventuella egna barn, för att hedra hennes minne. Faktum är att jag redan gör en en hel del för att "hedra hennes minne"; jag tolererar, exempelvis, under inga omständigheter dåligt bordsskick (inte slafsa i sig maten, INTE nudda tänderna med besticken, inte dricka så att det hörs att man är törstig), vidare hyser jag en viss förkärlek för soffan - ren och skär lättja, dessutom gör jag en viss omedveten skeptisk min med munnen (det vet jag, eftersom den ofta fastnar på bild), till dessa dygder kan tilläggas att jag har en rätt så makaber humor.
Jag har en favoritfilmsnutt, en scen i nya "Starsky & Hutch", en episod när de parodiska snutarna på skurkbossens dotters Bar Mitzwa skjuter upp låset till det garage där de tror att bossen gömt knark, varpå dörrarna glider upp och avslöjar en alldeles uppiffad vit ponny med rosa rosetter och allt. Vid åsynen av ponnyn utbrister skurkdottern euforiskt: A pony! Varpå den välstajlade presenten, som blivit pepprad av snutarnas öppna-dörren-skott, stupar- som en trähäst tippar den åt sidan och är död. Jävligt roligt! Sjukt kul, tycker jag.
I morgon blir det bara lite småfileri - sedan skall c-uppisen in, och vi blir FRIA!!!
Totaldränage
Jag är så trött.
Good ol' shoes
Det är mycket upp och ned. Ena stunden känns uppsatsen okej, sedan känns den alldeles makalöst fulländad för att i nästa ögonblick kännas som värsta skit-skiten. Ett är dock beständigt och det är ångesten.
Fan, jag behöver lite holiday!
I morgon får jag liiiiite andrum, då jag ska jobba på eftermiddagen och bli bjuden på middag med någon slags underhållning på kvällen. Det blir nog najs.
Men innan förnöjelserna ska jag hinna införskaffa en förhoppningsvis khakigrön parkas och eventuellt ett par justa skor. Mina högt älskade boots sjunger slutligen på sista versen. Under vänstersulan kan man urskilja två småhål och att en större krater är under utveckling och under höger sula är anti-halk-strukturen i det närmaste utplånad. Jag införskaffade de älskade skorna för snart två år sedan, i en liten skoaffär i en stad ett tiotal mil norröver, och har sammanlagt burit dem i femton månader, aktiv tid. Om vi ponerar att jag i genomsnitt gått tre kilometer dagligen under dessa fyrahundrafemtio dagar - ja då innebär det att de skorna och jag har följts åt i hundratrettiofem mil och uppskattningsvis 2, 7 miljoner steg*. Och det är naturligtvis inte utan ett visst vemod jag tar farväl av dem.
* Förbehållet eventuella överdrifter och/eller misskalkyler
En liten producent
Nu är det bara cirka två veckor kvar till mitt liv kan börja levas som vanligt igen.
Frosten
Förvinterkväll med urkass kamera och utan blixt - som en oljemålning.
Ute är ett frostlandskap. Marken är beströdd med miljontals glittrande silverstjärnor. De köldstela grässtråna syns pudrade med pulveriserade prismor som reflekterar samhällsbelysningens trötta sken. Det är kanske vackrast innan snön breder ut sitt tjocka duntäcke över skog och mark och över stadsekiperingen - gatubelysningen, trafikljusen, de runda planteringsplättarna i de många rondellernas mitt, höghusen, låghusen, affärerna, as-falten... Frosten är - trots att den biter, kyler och förtär - gudomligt skön.
På vägen hem från skolan gick jag och tittade till Juliannes (som är på turné) siameser och särskilt Tyra blev glad åt att se mig. Hon är som lite galen den missen - sjukt tillgiven och närhetssökande. Så charmigt needy.
Åter hemma på höjden igen visade jag en utflyttande väninnas lägenhet för en underbart charmant dam på åttio bast. Det var tänkt att titten skulle ta tio minuter - men vi hade så trevligt att tiden for iväg och jag tror att vi umgicks i nästan en timme. Det var oerhört intressant att lyssna till hennes berättelse. Det är spännande med människor som levt länge - de har mycket att förtälja och naturligtvis många visdomar att vidarebefodra. Jag tror att jag ska bjuda henne på fika när hon flyttat in.
Snart är det december
Jag funderar på allt jag måste, borde och vill göra.
I veckan som kommer måste jag jobba hårt med uppsatsen varje dag och infinna mig på mitt arbete inom socialpsykiatrin varannan kväll.
I veckan som kommer bör jag städa bort på uteplatsen (krukorna med sommarblommor har av kölden redan etsats fast i stenplattorna, och i rabatterna tornar vissna och snöbeklädda perenner upp sig likt likstela spindelben, och grillen och utemöblerna förtas av kyla och snart kommer det massiva snöfallet som omöjliggör alla försök till botgöring).
I veckan som kommer vill jag gå på hockey och avreagera mig och på folkets hus och se Don Pasquale på direktlänt från The Metropolitan och fika med mina vänner och klippa håret och besöka min Chiropraktor Mormonos.
Men veckan som kommer är fulltecknad av måsten...
Men i december - då ska jag ha roligt. Umgås med vänner. Gå på krogen. Dricka lugnande the. Virka. Fira en fridfull jul och ett gott nytt år!
Chiro=händer, praktos=att göra
För att må bättre
För att må bättre behöver jag gaska upp mig och:
1) Klippa mina trasiga hårtestar
2) Besöka min kiropraktor. Han som är Mormon (fast de kallar sig något annat här i Sverige - någonting med "Jesu-Kristi-sista-heliga-kyrka", eller något...)och som under själva knäckningen, oprovocerat, försöker övertyga mig om att han och hans samfund INTE är för månggifte. Jag tror honom och bryr mig egentligen inte så värst om hans religiösa förehavanden - jag vill bara få min stackars rygg kvacksalvad. Och han har - bigamist eller ej - läkande händer, Mormonnaprapaten.
3) Börja engagera mig i uppsatsen - på riktigt!
Handarbete med bångtyriga korvfingrar
Vårt sorry excuse till fragmentariska uppsatsembryo karaktäriseras i detta nu, i likhet med mitt inre, av kaos.
ka´os, dynamisk instabilitet, i fysiken fenomenet att små ändringar i utgångsvillkoren för ett fysikaliskt system ger stora skillnader i vad som händer sedan, större ju längre tiden går. Systemet blir därför i praktiken oförutsägbart, eftersom man aldrig kan känna utgångsvillkoren godtyckligt noggrant (jämför kausalitet). T.ex. är vädret kaotiskt i den meningen att små ändringar i t.ex. vindarna på en plats kan ge helt olika väder senare på ett annat ställe ("fjärilseffekten"). Eftersom man vid en given tidpunkt aldrig kan känna vädret helt exakt överallt är vädret i praktiken oförutsägbart över längre perioder (någon vecka). NE.
C-uppisen består i nuläget av otaliga löst fladdrande remsor som det är tänkt skall tvinnas samman till en ultimat och ofelbar Röd tråd. Det fruktlösa sökandet efter sammanhang skapar en vitglödgad och tillsynes ohjälplig frustration. Föreställ dig att du försöker binda tusen ostyriga garnändar till en sammanhållen fläta - men att du inte behärskar tämja garnet till att falla som du tänkt dig. Så känns det just nu och jag vet jättemånga som har fallit på mållinjen - just på C-uppsatsen.
Men i humanisthuset - i hummhuset - där är det fint.
