senblommning

Det är mycket upp och ned. Ena stunden känns uppsatsen okej, sedan känns den alldeles makalöst fulländad för att i nästa ögonblick kännas som värsta skit-skiten. Ett är dock beständigt och det är ångesten.

Fan, jag behöver lite holiday!

I morgon får jag liiiiite andrum, då jag ska jobba på eftermiddagen och bli bjuden på middag med någon slags underhållning på kvällen. Det blir nog najs.

Men innan förnöjelserna ska jag hinna införskaffa en förhoppningsvis khakigrön parkas och eventuellt ett par justa skor. Mina högt älskade boots sjunger slutligen på sista versen. Under vänstersulan kan man urskilja två småhål och att en större krater är under utveckling och under höger sula är anti-halk-strukturen i det närmaste utplånad. Jag införskaffade de älskade skorna för snart två år sedan, i en liten skoaffär i en stad ett tiotal mil norröver, och har sammanlagt burit dem i femton månader, aktiv tid. Om vi ponerar att jag i genomsnitt gått tre kilometer dagligen under dessa fyrahundrafemtio dagar - ja då innebär det att de skorna och jag har följts åt i hundratrettiofem mil och uppskattningsvis 2, 7 miljoner steg*. Och det är naturligtvis inte utan ett visst vemod jag tar farväl av dem.





* Förbehållet eventuella överdrifter och/eller misskalkyler