senblommning

Visst är jag en människa?

Ibland känner jag mig väldigt mycket som en mekanisk apparat, som bara går och går med knyckiga rörelser  - jobbar över, handlar, planerar begravning och renovering av lägenhet som ska säljas, pratar med släktingar i telefon etcetera. Stundtals gör jag flera saker samtidigt.

Jag hinner inte se mig i spegeln. Sist jag råkade gå förbi en spegel i samband med ett nödvändigt toalettbesök, noterade jag slött att jag hade eyeliner utsmetat över halva kinden och att kläderna såg tämligen solkiga ut. Ja, ja - det går väl över. I går fick jag ett uppfräschningsryck och vaxade benen. Det gjorde väldigt ont. Jag använde simultanförmågan och pratade med min syster i telefon under den smärtsamma processen och missade därför några strån. Men nu känner jag mig en liten aning mer välvårdad, eller mindre vanvårdad.

-------Detta blogginlägg har genomgått cencur----------------------------------------------------------------------------------------

Jag blir så ledsen på denna egoism, som sipprar fram ur kalla hjärtan, hjärtan av sten - hjärtan tillhörande oförstående priviligerade, med stympad förmåga till empati. Dessa priviligerade, som utan större eftertanke  sänker skatter och därefter tvunget skär ned på ersättningar och återhämtningsmöjligheter för samhällets allra mest utsatta medborgare. Och jag är så besviken på alla vi som inte ställer oss upp och skriker "NEEEEJ, nu har det gått för långt, nu får det vara nog". För att inte tala om hur jag känner för alla dem som möjliggör egoisternas och cynikernas framfart i maktens korridorer.

Men, konsumtionen är som ett rykande grönt serum, som förgiftar allt som kommer i dess väg. Kommersen och konsumtionshetsen förvandlar den givmilde till sniken. Konsumtionshetsen lockar den egentligen nöjde att köpa en platteve till och en finare bil och till att renovera om köket efter 3 år - medan medmänniskor (som faktiskt inte tagit ansvar över sitt liv och därför får skylla sig själva, ursäktar man sig) sitter inlindade i filtar på gatan med en desperat vädjan nedskriven på en bit papp.

Vad kan vi göra för att förmå oss att inse samhällets bästa? Ibland känns det bara så hopplöst.











Ps. Detta med cencuren var bara ett skämt. Ha ha

Nu är det tulpanernas tid!!! De symboliserar ungdom och fräschör och sådana inslag behövs i vårt hem.

Och så var det det här med tröttheten, kraftlösheten. Den har smugit sig på som en osynlig rök. Kanske har jag helt ovetande inhalerat den när jag sov. Nu blir jag inte kvitt den. Värst är symtomen på morgonen. Det spelar ingen roll om jag sovit 5, 8 eller elva timmar - mattheten är densamma. Stundtals är det så allvarligt som utmattad.

I dag var det Alla hjärtans dag. En dag som alla andra, fast med kommersiella förtecken. Ibland är det bra med sådana dagar ändå, dagar då man känner sig tvungen att visa lite uppskattning. När jag kom hem från jobbet hade Fredrik fläskat på med romantisk middag, blommor, levande ljus - hela kittet. Jag blev rörd och känner mig älskad och erkänd nu.

Och nu ska jag sova för att sedan vakna väldigt motvilligt när mobiltelefonen spelar sin äckligt muntra melodi klockan: 06.35 (har lagt på fem bonusminuter, halv sju låter så jävla omänskligt tidigt). Ibland går jag upp chockmycket tidigare bara för att jag ska hinna dricka kaffet i lugn och ro och kladda på lite smink - men hur jag än beter mig så kommer jag alltid 10 minuter över åtta till jobbet. Tur att vi tillämpar någonting som heter förtroendetid som innebär att man kan komma sent och gå senare, eller komma tidigt och gå tidigare - eller utnyttja förtroendet.

Naturligtvis fann vi en massa guldklimpar bland alla viktiga papper mormor sparat. Bland annat återfanns en legitimation från sextiotalet där hon hade sidokammat hjälmhår och var FRU till yrket. I en platspåse hittade jag ett antal brev från min mor när hon var på sommarkoloni. I ett brev, daterat 1973, bedyrar hon mormor sin kärlek och berättar att hon längtar hem, men har bestämt sig för att härda ut (på den tiden, i början på sjuttiotalet, åkte barnen till ensamma mödrar på sommarkoloni under sommarlovet när modern var tvungen att arbeta). I en välbevarad pappkartong fanns min mors första bok där hennes händer och fötter som treåring finns avritade och där hon tecknat sin första huvudfoting. Den lade jag beslag på.

Där fanns också ett dokument i vilket en del av min mormors mor, Karins, historia nedtecknats. Jag minns Karin som en snäll äldre version av mormor, som jag och mormor besökte några somrar i sommarstugan som var vackert belägen mellan Eskilstuna och Strängnäs. Jag minns att det kändes märkligt och lite spännande att min mormor, som verkligen var "urgammal", hade en mamma. Rökte som en borstbindare gjorde hon Karin och så älskade hon att påta i jorden och att grädda pannkakor. Hon tyckte att gammelmormor lät så uråldrigt (hon var ju ändå bara 65 år) så vi kom gemensamt överens om "Mormor 2". Lite nervöst lagd var hon, mormor 2, och på ett lite charmigt sätt oroade hon sig och vurmade för att alla skulle ha det bra. Hon var lika varmhjärtad som sin dotter. En försommar planterade hon och jag, på måfå, några melonkärnor i hennes rabatt. Fröna slog rot och plantan växte sig så kraftig under den sommaren att mormor 2 var tvungen att göra avkall på vackra perenner i rabatten. Hon kunde ju inte tänka sig att rensa bort melonplantan, eftersom hon senare ville visa mig fotografier på resultatet (meloner faktiskt) av vårt gemensamma projekt.

Karin fick 6 barn tillsammans med Bengt, alla mer eller mindre på pricken lika min mormor. Bengt lärde jag aldrig känna, eftersom han fick cancer i käken och dog när jag bara var några år gammal.

I dokumentet som handlade om Karin, som vi fann i mormors gömmor, berättades historien om Judit Gustafa som föddes i Borås, någon gång i det förra sekelskiftet, i en familj där sönerna sedan länge tämjt järn och svettats i heta smedjor. Judit arbetade som tjänarinna och hade redan gett liv åt två oäkta barn innan Karin, också hon en bastard, såg världens ljus under sommaren 1918. Kanske var hon en frigjord och modern kvinna med den tidens mått, min mormors mormor - kanske, eller så blev hon utnyttjad av hänsynslösa karlar.

Så mycket mer stod det inte om Judit Gustafa i dokumentet. Mormor 2 adopterades, av okänd anledning, bort vid fem års ålder. Sedan stod det en hel massa om Karins adoptivföräldrar Ingeborg och Vilhelm, som verkar ha varit av lite finare sort, fast det tycker jag inte är så intressant. Däremot har intresse väckts att veta mer om denna Judit Gustafa. Vem var hon? Älskade hon Karins pappa? Och vem var han? Var han husbonde i hushållet där hon tjänade? Varför var hon tvungen att adoptera bort sitt barn? Blev Karin hämtad av barnavårdsnämnden (sociala myndigheterna) på grund av fattigdom i hemmet eller till följd vad som på den tiden ansågs vara moraliskt förfall hos modern? Och vad hände med Judit sedan?



Mormor har berättat att detta fotografi föreställer hennes mor som liten. Jag har tagit hand om det, kanske eftersom det väcker så mycket tankar och nyfikenhet inom mig. Hon ser inte ut att vara över fem år, Karin. Vilken fallen tjänstekvinna hade i början på tjugotalet råd att låta fotografera sitt lilla barn? Kanske var Judit Gustafa en psykiskt instabil person som styrdes av plötsliga infall och känslomässiga nycker och en fredagseftermiddag använde hon reflektionslöst upp hela innehållet i lönekuvertet hos stadens fotograf - undermedvetet för att föreviga det barn hon kände på sig att hon så småningom skulle förlora.

Och varför ser hon så sammanbitet förtvivlad ut på kortet, lilla Karin? Måhända var det ansträngande att sitta så blickstilla som den tidens kamerautrustning fordade för att fästa någon på bild. Eller så kände hon sig orolig och illa till mods till följd av moderns labila sinnestämning och nyckfulla upptåg. Jag funderar på att vidta vissa efterforskande åtgärder. Kanske kan jag börja med att undersöka fakta omkring Halls fotostudio i Borås. Kanske finns det information som kan förklara varför ett litet fattigt barn fotograferades, då omkring 1920.

Min mormor skulle leva för alltid, hade jag tänkt. Det kändes rent av absurt att hon någonsin skulle vara borta, en momo-lös värld var inte ett rimligt alternativ. Och jag levde tyvärr därefter, efter devisen att hon var oförgänglig. Jag tog henne för given. Och det hände, det otänkbara. Nu fattas hon. Så ofattbart tomt och svårt fattas hon mig. 

I trettio år av mitt liv fanns hon där, som ett stöd, en vän, en egentlig förälder, en trygg hamn som stod kvar också när det måste ha varit svårt att älska mig.

När jag var liten ville jag vara nästan varje helg hos mormor och hon sade aldrig nej. Jag riktigt kände hur roligt hon tyckte det var att umgås med mig, leka och hitta på bus. Det var underbart att bli så sedd, i en annars oseende och otålig vuxenvärld. Hos mormor blev jag bortskämd, fick äta gått, se teve och vara uppe sent. Vid sängdags läste hon högt ur Petter och hans fyra getter och nynnade sedan Mors lilla Olle med monoton, nästan hypnotisk stämma - allt medan hon enligt överenskommelse smekte min tumme med sin tumme, för att jag skulle känna mig försäkrad om att hon inte somnade ifrån mig. Mormor var så bra som en mormor kan vara, som en människa kan vara.

Mormor var inte den kramiga typen (hon ryggade nästan när man tvingade till sig kindpussar), men det var aldrig något tvivel om hur ofantligt mycket hon älskade en. Mormor gav kärlek i form av uppmärksamhet, tålamod och oavkortat engagemang.

Mormor följde mig på simträningar från det att jag var 4 år till 14 års ålder (de sista året tränade jag varje veckodag). Och ibland efter träningen, fick jag välja en liten porslinsfigur eller något annat plotter i presentbutiken som låg på vägen hem.

Hon lyssnade när ingen annan hade tid eller ork och engagerade sig i min skolning och framtid. Mormor förhörde mig på engelskaglosorna över telefon, vilket resulterade i högsta betyg för mig och i att hon lärde sig språket på köpet.

Jag har alltid betraktat mig själv som mormors flicka. Det var en självklarhet att vi delade hus på sommarstället, en liten gillestuga. Och där låg hon i underslafen i den gemensamma våningssängen och väntade på tonåringen Linda som svirade i sommarnatten - för att sedan, till synes intresserat, lyssna på ändlöst babbel om kärleksbekymmer och ungdomens eskapader, till långt in på småtimmarna. För det älskar jag mormor.

Mormor ryckte ut med rengöringsmedel och mördande huskurer när jag bodde ensam och hade fått diskvasken invaderad av vidirga bananflugor. Ja, hon var händig och påhittig mormor. Jag glömmer aldrig hennes special-skydds-inpackningar, när man skulle få med sig någonting omtåligt hem - mat, eller kanske ett blomskott. En gång fick jag en liten del av roten av en rabarberplanta och den hade hon förpackat i:

1) Några deciliter jord
2) En plåtburk för spagetti
3) Ett dubbelark tidningspapper
4) 3 plaståsar
5) 2 gummisnoddar     JUST IN CASE!

Behöver jag nämna att rabarbersticklingen slog rot och växte sig kraftig och grann. Den levde med mig varje sommar i sex år och spirar säkert än, till glädje för den nya hyresgästen uppe på höjden (kunde dessvärre inte ta den med vid flytten nedöver). För packningstekniken älskar jag mormor.

Mormor lärde mig att älska naturen. Hon tog mig med på dagslånga utflykter i de uppländska och sörmländska skogarna, då vi vandrade på vältrampade stigar, fikade på bergsknallar och plockade blåbär. Då, när vi var i skogen, brukade hon dra ett djupt lyckans andetag och konstatera: "Det här, det är livet på en pinne". För det älskar jag henne, för att hon var lycklig tillsammans med mig i skogen. För att vi var lyckliga tillsammans i skogen - lika fria och bekymmerslösa som Rasmus på luffen och Allan Edvall.

Mormor älskade djur. När hon hälsade på i Umeå klev hon upp i den tidiga morgonottan, bryggde sitt erforderliga morgonkaffe, tassade ut på den av dagg fuktiga gräsmattan och kastade kottar till Chicki som älskade att galoppera efter dem. För det älskar jag mormor.

Vi pratade i telefon i flera timmar åt gången, flera dagar i veckan, om allt och ingenting. Och vi kunde skratta så hysteriskt åt löjliga skämt att vi kissade på oss sådär på distans. När vi inte kunde prata skrev vi brev. När vi nu städade ur mormors bostad, fann jag en ansenlig mängd brev från mig till henne bland alla hennes papper och annat nipper. Brev från när jag bodde i Oslo, från Lyckseleperioden, vykort från när jag varit utomlands, födelsedagskort etc. I mina samlingar finns de paralella skrivelserna, breven med de tillhörande svaren, konstaterandena och frågorna. Momo har, utan tvekan, varit den viktigaste personen i mitt liv.

Men min mormor var oerhört lättsårad och hon kunde vara envis, småsint och långsint. Dessutom hade hon en oerhört stark stolthet som handikapp. Hennes tillkortakommanden i kombination med motsvarande (det genetiska och sociala arvet, du vet) och ytterligare försvårande karaktärsdrag hos mig, föranledde sorgligt nog, att vi förlorade kontakten det sista året. Det har smärtat mig. Men jag vet att vi älskade varandra alltjämt.

Mormor blev bara sjuttio år gammal. Efter ett liv i ständig kamp mot plågsamma sjukdomar som reumatism och lungemfysem orkade hennes kropp inte mer. Hon dog ensam i sin bostad. Obduktionsrapporten visar att det var hjärtat som inte längre förmådda bulta i hennes bröst. Jag önskar så djupt att ett trött hjärta inte gör ont när det slår sina sista slag. Jag önskar innerligt att hon somnade den kvällen och bara fortsatte sova, att hon inte hann tänka tanken: "nu dör jag", eller känna sig ensam och rädd. Och jag önskar att om det, mot allt sunt förnuft, finns ett efteråt - att det då är lite som livet på en pinne.


I sovrummet, på väggen mitt emot sängen hennes, hängde de på rad - barnbarnens mästerverk. Ett fulländat konstverk från varje barn, signerade: Ida, Linda, Elin, Jessie och Isabelle. Den säger så mycket om vem hon var, den sovrumsväggen. Jag vet, inom mig, hur hon många kvällar legat och betraktat dessa tavlor, undrat vad vi gjort just då, erinrat sig kära minnen tillsammans med oss, längtat efter oss och oroat sig för oss. Kanske ringde hon upp någon av oss efter att ha grunnat framför tavorna en stund. 

Och nu finns ingenting kvar, förutom en tom lägenhet, en hopplös brölloppsservis med grå rosenknopp och förstås de djupa avtrycken av fantastiskt kärleksfulla minnen och av bottenlös saknad.