senblommning

Jag är inne i en tankspridd fas (?) nu.  Mycket av det jag gör blir upp och ned eller på tvären. Jag är fumlig och emellanåt näst intill kolerisk. Efter jobbet i eftermiddag skulle jag sola lite i solarium i dessa regntider. Jo, det är sant, detta med att önska en len pepparkakshud tillhör nog den nya självupptagna och utseendefixerade livsstilen. Det är rent otäckt när man tänker på vart detta kan sluta.

 

Hur somhelst - jag kom in i den bastuheta solarielokalen och skulle växla mina tjugor till tior som solapparaterna tycker om. Jag matade in den första tjugan - och ingenting hände, inga tior skramlade ut bakon plastvisiret, så jag prövade att stoppa in en tjuga till (döh) som maskinen också slukade utan att ge någon respons. Då såg jag att det blinkade OFF på växelmaskinen. Den var alldeles avstängd, men tillika hungrig på papperspengar. Och ingen personal fanns till hands, eftersom det är ett obemannat solarium.

 

Jag bjöd de anonyma och frånvarande solarieägarna på fyrtio kronor och använde istället den lilla minibankomaten där man kan betala för den dödliga strålningen med kort. Så jag betalade för en stund i solarium nummer 1. Sedan märkte jag att dörren till solarium nummer 1 var låst. Det var alltså någon där inne. Jag tyckte det var för pinsamt att knacka på och säga - "dö, dä ä jag som ha betala nu rå", så jag smög skamset från solarielokalen och hoppades att den som solat i solarium nummer 1, vars strålning jag fyllt på, inte hade somnat i den cyberaktiga cylinderformade maskinen och sedan vaknade som grillad spädgris och med begynnande malingt melanom. Just som jag kom ut från solarielokalen tittade solen fram för första gången på flera dagar så jag satte mig mot ett träd och njöt.

 

Ja, det är snurrigt nu. Men jag har roligt åt mig själv.

 

 

 

Detta med träningen trappas upp. Jag tränar flera pass i veckan+styrka. I morse, innan jobbet, provade jag och Wombat lite Body balance. Det var ett yogainspirerat mördarpass, där vi skulle böja och bända våra stackars kroppar i alla möjliga omöjliga krumelurer. FÖR ER KÄNNEDOM: jag har en lång historia av hopplös stelhet och koordinationssvårigheter.

 

Det fanns olika positioner som  deltagarnas kroppar skulle inta emellanåt. En sådan position hetten hunden och då kände jag mig som en sådan - en hund alltså. Hundar är kanske lite dumma och osmidiga, men ack så flåsande ivriga att vara till lags.

 

Fast det blir nog flera balanspass, eftersom det ändå var ganska härligt, och alldeles särskilt underbart var det när det var slut. I morgon bitti blir det spinning klockan 6.45. Jag menar allvar.

 

 

 

Den här veckan är det gatufesten här i stan. Då är det fest på gatan. Folk äter grisig mat på gatan som de köpt i tält på gatan. Och så dricker de öl som de köpt ur andra tält på gatan. Och sedan lyssnar de på halvtaskiga coverband och typ E-type på kvällen och dricker sig packade som ägg. Ungdomar blir lobbade (socialtjänstslang för personer som blir omhändertagna enligt lagen om omhändertagande av berusad peron). Polisen och socialtjänsten har fullt upp med att hålla staden i styr. Vissa huliganer kastar tomma glasflaskor som krossas mot gatan och blir till splitter som sedan små hundar skär sina ömtåliga trampdynor på. Jag skyndar igenom spektaklet på väg hem från jobbet. Eller så tar jag en omväg, runt, går förbi Videoteket och hyr en rulle att se i hemmets lugna vrå. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På väg till arbetet passerar jag denna damm. På hemvägen tar jag en annan väg, eftersom jag gillar att alternera mig. Vattendraget gör mig glad. På en sten en bit ut i sitter varje morgon tre manliga änder och sover, med näbbarna under vingarna. Jag tycker att de sover länge för att vara fåglar. Säg den sparv, mes eller skata som sover till kvart i åtta. Kanske är gräsänder lite dåsiga, lata till naturen.

Emellanåt bryts ytspänningen av en stillsam blubb med påföljande ringar. Då är det någon av rudorna som tar sig en skräddare. Rudan är en fisk som inte har stora krav på tillvaron, den kan leva i mycket syrefattigt vatten och på några decimeters utrymme när dammen är nästan bottenfrusen under den strängaste vintern. Informationen om rudan och dess anspråkslösa liv i en damm som egentligen inte är mer än en pöl, fick jag och Fredrik en solig dag i april, då vi stannade och pratade med en man som fångade småkryp vid vattenbrynet.

 

Mannen visade sig vara en entusiastisk, lite nördig, biologilärare som var ute och anskaffade insekter vars utveckling skulle följas av eleverna på en gymnasieskola i närheten. I en vattenfylld burk bredvid sig på bryggan hade biologiläraren samlat en mängd olika vatteninsekter. En sort var särskilt intressant för den hade två långa ben och stora fötter som den liksom paddlade sig fram med.

 

Biologiläraren berättade också att dammen endast dränerats helt på vatten en gång - det var när man letade efter en försvunnen pojke 1988. Man fann aldrig pojken. Rudorna, som verkligen är tåliga djur, överlevde tömningen.