senblommning

 

 

På väg till arbetet passerar jag denna damm. På hemvägen tar jag en annan väg, eftersom jag gillar att alternera mig. Vattendraget gör mig glad. På en sten en bit ut i sitter varje morgon tre manliga änder och sover, med näbbarna under vingarna. Jag tycker att de sover länge för att vara fåglar. Säg den sparv, mes eller skata som sover till kvart i åtta. Kanske är gräsänder lite dåsiga, lata till naturen.

Emellanåt bryts ytspänningen av en stillsam blubb med påföljande ringar. Då är det någon av rudorna som tar sig en skräddare. Rudan är en fisk som inte har stora krav på tillvaron, den kan leva i mycket syrefattigt vatten och på några decimeters utrymme när dammen är nästan bottenfrusen under den strängaste vintern. Informationen om rudan och dess anspråkslösa liv i en damm som egentligen inte är mer än en pöl, fick jag och Fredrik en solig dag i april, då vi stannade och pratade med en man som fångade småkryp vid vattenbrynet.

 

Mannen visade sig vara en entusiastisk, lite nördig, biologilärare som var ute och anskaffade insekter vars utveckling skulle följas av eleverna på en gymnasieskola i närheten. I en vattenfylld burk bredvid sig på bryggan hade biologiläraren samlat en mängd olika vatteninsekter. En sort var särskilt intressant för den hade två långa ben och stora fötter som den liksom paddlade sig fram med.

 

Biologiläraren berättade också att dammen endast dränerats helt på vatten en gång - det var när man letade efter en försvunnen pojke 1988. Man fann aldrig pojken. Rudorna, som verkligen är tåliga djur, överlevde tömningen.