senblommning

Nu, helt utan närmare förklaringar, tänker jag återuppta skrivandet här. Mitt liv ser inte ut som förut. Jag har varit ombytlig igen. Det verkar som att jag aldrig kommer att förpackas i vuxenuniformen. Det är roligt och spännande, åtminstone för mig själv.

 

 

BARA DÖDA FISKAR FLYTER MED STRÖMMEN, ju

 

 

En liten uppdatering ska jag försöka mig på.

 

Jag är numer tillbaka i Västerbotten, där jag hör hemma. Till följd av en blixtförälskelse och fortsatt tycke, har jag bosatt mig i en by med tvåhundra invånare, belägen just utanför Lycksele tätort. Jag mår gott här och känner mig lycklig på alla livsplan.

 

Utomhus är det tyst och rofullt. Klara kvällar kan jag, från köksfönstret eller altanen, se siluetterna av tjugonio kraftverk som arbetar med vinden. De är belägna på en bergskam sex mil bort, i Fredrika. När sikten är fri, då känner jag mig lika fri. Bakom ortsnamnet, Fredrika, finns romantik.. Det fanns en gång en drottning som hette Vilhelmina, Dorotea, Fredrika - fast kanske inte i den ordningen.

 

Här är hon:

 

 

Det var under det senare sjuttonhundratalet och tidiga artonhundratalet hon regerade, tillsammans med Gustav III:s son, som i enlighet med den kronologiska konunganumreringsprincipen hette Gustav den fjärde - ja och ett Adolf på slutet . Kungaparet hade ett passionerat äkenskap och Dorotea fick orterna uppkallade efter sig som en kärleksgåva från sin make.

 

En annan gång ska jag berätta varför en anti-rojalist som jag själv, sitter på sådant onödigt vetande.