senblommning

Vissa människor färeställer man sig ska leva för evigt. Det är sådana människor som är så viktiga att det helt enkelt inte är möjligt att föreställa sig en tillvaro utan dem. Min mormor var en sådan person. Nu finns hon inte mer. Och den här nya välden är liksom inte på riktigt.

Objekt


Medtod 1


Eller kanske?


Klart roligast i alla fall: minigiljotinen.

Jag måste säga att jag har oförskämt roligt på jobbet. Häromsistens improviserade vi på temat "sätt att avrätta åldersdigra hönor" på kafferasten. Det var hemskt underhållande.

Jag gillar inte djurplågeri eller döende djur. Faktum är att jag älskar djur och avskyr när de dör. Och jag är inte psykopat, är jag nästan helt säker på. Fast det är hejdlöst skojigt att skämta tvärsemot. Det är humor och komik och jag trivs när andra tycker lika.

Ibland tar jag mig friheten att freestyle-raljera. En dag, för inte allt för länge sedan, kom jag på hur jag skulle finansiera en juristexamen. Jo - genom att jag begår ett allvarligt ekobrott, alternativt rånar en bank. Låter sedan en kumpan gräva ned bytet, innan jag anger mig själv till polisen. Sedan blir jag dömd till fem års fängelse - får eget rum, tillgång till gym, 3 lagade mål mat på regelbundna tider, kabelteve och - om jag är riktigt snäll -  förmodligen också ett internet. Och sedan får jag studera gratis, inget CSN, inga skulder - bara statliga pengar och massor av kunskap.

En arbetskamrat undrade om jag inte skulle sakna friheten där bakom gallret. Nä, är svaret. Det skulle inte vara en så stor avvikelse från hur vardagslivet levs i dag. Jobbar, äter, sover och älskar att bara slappa hemmavid under ledigheterna. Sedan, när jag muckar är jag på intet vis fucked for life. Jag blir säkert antagen av advokatsamfundet på stuberten. De uppskattar säkert en ex-con, som vet drillsen, som medlem. Sedan gräver jag upp miljonerna ur marken och öppnar egen advokatfirma med människorättsinriktning. Fast ibland måste jag förstås försvara någon brottsling hit eller dit, för att få det att gå runt. Då väljer jag att defenda de brottslingar som stulit från de rika för att ge till de fattiga. Robin Hoodsen.

På väg till toaletten upptäckte jag det. Färgerna, kontrasterna, som av slumpen sammansatts till perfektion. De djupa, mystiska men inbjudande skuggorna. Där i klädkammaren.

Kanske var det just här....


...eller möjligtvis här, som jag smittades av det djävulskap som nu plågat min mage i två dygn. Jag kan inte ens dricka kaffe - än mindre äta. Fy-balla, Alltså!!!

Jag har en viss orutin på området kroppsliga åkommor (år 2006 var jag senast sjuk) och därför är det säkert extra jobbigt för mig nu när jag spyr och skiter ner mig. Jag är inte van. Och detta förtjänar ingen människa. Ingen.

Nyåret blev jättenajs! Trerätters och ett halvt glas skumpa vid tolvslaget (ingen av oss är någon storkonsument av alkoholbolagets produkter). Fast det smällde obehagligt mellan husen när nyåret skulle firas in. Antar att fyrverkerier, raketer, och fulla människor är en taskig komination.

Oggitroni var, om möjligt, ännu underbarare än sist vi sågs. Jag älskar honom verkligen oändligt mycket!


Han är....

...verkligen....

...heeelt bedårande!!!