Stressen
Det finns positiv stress. Sådan stress som skapar spänning och positiv energi - ja, piggar upp. Sedan finns det negativ stress. Sådan stress som förvirrar, lamslår - ja, som bryter ned. Sådan stress beror på och/eller resulterar i att jag gör en massa saker, plockar lite med ditt och datt, släcker" akuta bränder", men utan att åstadkomma regelrätta produkter. Det känns som att jag bara jobbar och jobbar men blir aldirg färdig. Pappershögarna bara växer och arbetsdagarna går så fort - som vatten slurkas ned i duschavloppet - så fort försvinner de. Jag blir irriterad på avbrotten i arbetet, fikapauserna och den förbannade lunchen. Just nu ser jag inte sammanhanget -hur en handling leder till ett resultat och då brukar det så småningom bli svårt att se meningen med allt.
Och jag känner mig korkad - som att jag drabbats av en släng utvecklingsstörning. Kan inte se hur saker och ting hänger ihop, inte heller uttrycka mig ordentligt i tal eller skrift. Och jag tycks ha förlorat förmågan att uppröra mig över och engagera mig i sociala orättvisor. Det är alltså allvar.
Den här stressen hatar jag! Den begränsar min framfart. Och så skrämmer den mig, skräckslår mig, eftersom jag inte kan kontrollera hur den påverkar min kropp. Jag blir förbaskat besviken på min kropp som inte gör som jag vill och börjar alarmera och sådan skit. Jag måste dock lyssna på kroppens signaler.
För typ sju år sedan hade jag ett jobb som innebar mycket negativ stress för mig och rätt vad det var en dag satt jag i soffan och fick en stroke. En stickande domning spred sig som en kortslutande strömladdning från fötterna och uppåt, förlamade min kropp del för del. Samtliga muskler var som bortkopplade från viljestyrningen, det pirrade i hårfästet och talet sluddrade. En misstänkt inkompetent neurolog (ha ha) kunde senare konstatera att jag förmodligen inte drabbats av en stroke. Tillika hade jag upplevt en. Det vill jag inte göra om.
Så nu måste jag ta till strategierna. Meditation och tänka i fyrkanter när ångesten pockar på; punkt 1 - ett sträck till punkt 2 - ett sträck till punkt 3 och ett sista sammanlänkande sträck till punkt 4 som samtidigt är punkt 1. Kanske hjälper det. Kanske inte.
Och jag känner mig korkad - som att jag drabbats av en släng utvecklingsstörning. Kan inte se hur saker och ting hänger ihop, inte heller uttrycka mig ordentligt i tal eller skrift. Och jag tycks ha förlorat förmågan att uppröra mig över och engagera mig i sociala orättvisor. Det är alltså allvar.
Den här stressen hatar jag! Den begränsar min framfart. Och så skrämmer den mig, skräckslår mig, eftersom jag inte kan kontrollera hur den påverkar min kropp. Jag blir förbaskat besviken på min kropp som inte gör som jag vill och börjar alarmera och sådan skit. Jag måste dock lyssna på kroppens signaler.
För typ sju år sedan hade jag ett jobb som innebar mycket negativ stress för mig och rätt vad det var en dag satt jag i soffan och fick en stroke. En stickande domning spred sig som en kortslutande strömladdning från fötterna och uppåt, förlamade min kropp del för del. Samtliga muskler var som bortkopplade från viljestyrningen, det pirrade i hårfästet och talet sluddrade. En misstänkt inkompetent neurolog (ha ha) kunde senare konstatera att jag förmodligen inte drabbats av en stroke. Tillika hade jag upplevt en. Det vill jag inte göra om.
Så nu måste jag ta till strategierna. Meditation och tänka i fyrkanter när ångesten pockar på; punkt 1 - ett sträck till punkt 2 - ett sträck till punkt 3 och ett sista sammanlänkande sträck till punkt 4 som samtidigt är punkt 1. Kanske hjälper det. Kanske inte.
Kommentarer
Trackback
