En liten bit historia

Naturligtvis fann vi en massa guldklimpar bland alla viktiga papper mormor sparat. Bland annat återfanns en legitimation från sextiotalet där hon hade sidokammat hjälmhår och var FRU till yrket. I en platspåse hittade jag ett antal brev från min mor när hon var på sommarkoloni. I ett brev, daterat 1973, bedyrar hon mormor sin kärlek och berättar att hon längtar hem, men har bestämt sig för att härda ut (på den tiden, i början på sjuttiotalet, åkte barnen till ensamma mödrar på sommarkoloni under sommarlovet när modern var tvungen att arbeta). I en välbevarad pappkartong fanns min mors första bok där hennes händer och fötter som treåring finns avritade och där hon tecknat sin första huvudfoting. Den lade jag beslag på.

Där fanns också ett dokument i vilket en del av min mormors mor, Karins, historia nedtecknats. Jag minns Karin som en snäll äldre version av mormor, som jag och mormor besökte några somrar i sommarstugan som var vackert belägen mellan Eskilstuna och Strängnäs. Jag minns att det kändes märkligt och lite spännande att min mormor, som verkligen var "urgammal", hade en mamma. Rökte som en borstbindare gjorde hon Karin och så älskade hon att påta i jorden och att grädda pannkakor. Hon tyckte att gammelmormor lät så uråldrigt (hon var ju ändå bara 65 år) så vi kom gemensamt överens om "Mormor 2". Lite nervöst lagd var hon, mormor 2, och på ett lite charmigt sätt oroade hon sig och vurmade för att alla skulle ha det bra. Hon var lika varmhjärtad som sin dotter. En försommar planterade hon och jag, på måfå, några melonkärnor i hennes rabatt. Fröna slog rot och plantan växte sig så kraftig under den sommaren att mormor 2 var tvungen att göra avkall på vackra perenner i rabatten. Hon kunde ju inte tänka sig att rensa bort melonplantan, eftersom hon senare ville visa mig fotografier på resultatet (meloner faktiskt) av vårt gemensamma projekt.

Karin fick 6 barn tillsammans med Bengt, alla mer eller mindre på pricken lika min mormor. Bengt lärde jag aldrig känna, eftersom han fick cancer i käken och dog när jag bara var några år gammal.

I dokumentet som handlade om Karin, som vi fann i mormors gömmor, berättades historien om Judit Gustafa som föddes i Borås, någon gång i det förra sekelskiftet, i en familj där sönerna sedan länge tämjt järn och svettats i heta smedjor. Judit arbetade som tjänarinna och hade redan gett liv åt två oäkta barn innan Karin, också hon en bastard, såg världens ljus under sommaren 1918. Kanske var hon en frigjord och modern kvinna med den tidens mått, min mormors mormor - kanske, eller så blev hon utnyttjad av hänsynslösa karlar.

Så mycket mer stod det inte om Judit Gustafa i dokumentet. Mormor 2 adopterades, av okänd anledning, bort vid fem års ålder. Sedan stod det en hel massa om Karins adoptivföräldrar Ingeborg och Vilhelm, som verkar ha varit av lite finare sort, fast det tycker jag inte är så intressant. Däremot har intresse väckts att veta mer om denna Judit Gustafa. Vem var hon? Älskade hon Karins pappa? Och vem var han? Var han husbonde i hushållet där hon tjänade? Varför var hon tvungen att adoptera bort sitt barn? Blev Karin hämtad av barnavårdsnämnden (sociala myndigheterna) på grund av fattigdom i hemmet eller till följd vad som på den tiden ansågs vara moraliskt förfall hos modern? Och vad hände med Judit sedan?



Mormor har berättat att detta fotografi föreställer hennes mor som liten. Jag har tagit hand om det, kanske eftersom det väcker så mycket tankar och nyfikenhet inom mig. Hon ser inte ut att vara över fem år, Karin. Vilken fallen tjänstekvinna hade i början på tjugotalet råd att låta fotografera sitt lilla barn? Kanske var Judit Gustafa en psykiskt instabil person som styrdes av plötsliga infall och känslomässiga nycker och en fredagseftermiddag använde hon reflektionslöst upp hela innehållet i lönekuvertet hos stadens fotograf - undermedvetet för att föreviga det barn hon kände på sig att hon så småningom skulle förlora.

Och varför ser hon så sammanbitet förtvivlad ut på kortet, lilla Karin? Måhända var det ansträngande att sitta så blickstilla som den tidens kamerautrustning fordade för att fästa någon på bild. Eller så kände hon sig orolig och illa till mods till följd av moderns labila sinnestämning och nyckfulla upptåg. Jag funderar på att vidta vissa efterforskande åtgärder. Kanske kan jag börja med att undersöka fakta omkring Halls fotostudio i Borås. Kanske finns det information som kan förklara varför ett litet fattigt barn fotograferades, då omkring 1920.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0