senblommning

Jag har börjat träna. Bästa kollegan/vännen pushar/tvingar mig flera dagar i veckan. Det får inte vara frivilligt. När det gäller träning och mig tror jag inte på den fria viljan.

Det finns mycket med denna träning som suger. Att röra sin kropp i monotona mönster, inburad i mekaniska apparater. Att ständigt betrakta embryot till vältränad lekamen, ur alla tänkbara osmickrande vinklar, i den spegelbeklädda och starkt upplysta lokalen. Det är till och med så att automaten som tränar insidan av låren, är obetänkt vänd mot en gigantisk spegel, vilket får till följd att hela härligheten exponeras för allmänheten varje gång man tar sats. Löpbanden befinner sig på en upphöjd plattform bakom insida-av-lår-maskinen, och löparna innehar således första parkett.  Det är osmakligt. Jag känner mig obekväm i gymmet, lite som en mjölkko bland vackra travhästar eller så.

Men framöver blir det nog bra. Resultatet. De vältränade insidorna av låren och så vidare.


Den fantastiska skrev-blottaren