senblommning

Jag har bott i norra norrland i mer än tio år och tills för en liten tid sedan har jag helst och nästan uteslutande färdats med flyg när jag besökt Stockholm. Nu har jag dock utvecklat en viss förkärlek för bussfärden. I går gjorde jag turresan på sista tur-och-retur-resan, uppifrån sett. Ännu en gång åker jag "hem" uppåt, för att avsluta sista kurserna i skolan, sedan är det "på besök" när jag är uppe och "hemma" när jag är nedöver.

Dessa bussresor är ett långsamt och kärleksfullt farväl och en tydlig övergång. Jag är förtjust i personliga, symboliska manifestationer. Bussresorna symboliserar min resa, som pågick i tio år, från vilken jag nu återvänder - om än ofrivilligt. Dessa personliga symbolyttringar - är de månne uttryck för en sentimental, kanske aningens patetisk, separationsångest? Fast en gång fick jag höra att jag är poetisk. Det låter bättre - lite mystisk och djup sådär. Fylld av vemodig och hemlighetsfull längtan.

Ja, igår var det en resa genom hundratals nyanser av vår. I början på min resa var det övervägande brunt, lite beige och grått, fast med några spirande färgstänk här och var. Sedan försjönk jag in i Livläkarens besök och tittade inte upp förrän efter Sundsvall och där var björkarnas musöron välutvecklade och skogsbrynet  skiftande i många vårnyanser - allt från djupt vinrött, till militärgrönt och senare; de krusigt lime-spirande lönnarna i Uppsala. Ja, livet vaknar på nytt med ett färgskådespel som inte överträffas av annat än skapelsens spektakulära förvandling när det lider mot den nordiska naturens långa dvala, där i september och oktober. Hur som helst så älskar jag övergångar - avsked och nya möten.



Här i huvudstaden blommar spirean så fint