Skvaller, faktiskt

Efter jobbet for jag och F och såg Jägarna 2. En tydligt amerikanskt influerad, ändå väldigt svensk, film. Och Lassgård var, som vanligt, fantastisk!

Min längtan till norra norrlands inland växte sig nästan olidligt stark när kameran svepte över höstbrinnande landskap, karga hyggen, tät barrskog - allt belyst av det där säregna, trötta skymmningsljuset. Siluetter av sorgset spensliga frötallar och uråldriga bergs krön, mot höstsolens brandgula eftermiddagsfarväl. Åh!!!

Kanske är F lite släkt med Lassgård. Det är en spännande historia. F:s morfar ska ha varit kusin med ett mytomspunnet brödrapar. Bröderna Landby. Dessa två var inte som andra.

I sin ungdoms dagar var de ena riktiga kraftkarlar som reste landet runt och uppträdde på marknadsplatser och på andra folkjippon. Sixten var själva dragplåstret, en dåtidens Magnus Samuelsson. Han kunde balansera en hel cykel på fingertoppen och räta ut en hästsko med bara händerna. Lillebror Kurt var manager och konfrencier.

Sixten, lite av en poetisk virtuos och självutnämnd filosof, har skrivit en del minnesvärd, dock aningens grovkornig, lyrik. 

Pungen, är ju full av saft,
Hårt och stadigt är dess skaft,
med spetsen kan man skära glas
och sätta kvinnir i extas.

De var kvinnokarlar, starka och vackra som de var, bröderna Landby. Enligt skvallret ska Sixten, under sitt kringresande artistliv, med sin saft och sitt skaft, givit upphov till såväl Lasse Brandeby som Rolf Lassgård. Båda två ska, enligt ryktet, ha besökt Sixten begravning 1997. Jag vet inte om Lassgård uttalat sig om sitt påstådda släktskap med Sixten Landby. Förmodligen är det inget annat än en sådan där urban legend (eller snarare en agral legend i det här fallet, ha ha). Mer om denna konspirationsteori (som den ju bör benämnas) kan du läsa på en ytterst tvivelaktig internetkälla, blixt-tillbaka, direkt översatt till svenska.




Bröderna Landby var gammpojkar, det vill säga att de förblev ogifta hela sina liv. I byn Håkmark, norr om Umeå, tillägnade de sig en, minst sagt, bohem livsstil. I trettiofem år levde de ett tillbakadraget liv tillsammans i en stuga som omfattade 20 kvadratmeter - ett litet tillhåll som saknade dusch och toalett. Kraftkarlar förblev de alltjämt, även på ålderns höst. Myndigheterna tyckte inte huset deras dög åt dem. Hälsovådligt var deras anspråkslösa boning, enligt hälsovårdsnämnden (där var inte särskilt städat och golvet såg tämligen jordtrampat ut). ”Men här vill vi leva och dö!” sade Sixten. ”Det här är nämligen ett konstnärligt hus. Ett hus för diktare och konstnärer.”

Efter att ha sett den här dokumentären var jag såld på dem och övertygad om att det är en möjlighet att skita högaktningsfullt i rådande normer och gå sin alldeles egen väg i livet!




Sixten i sin krafts dagar




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0