Den oförevigade existensen
Dag två med Julie. I dag promenerade vi till det lilla shoppingcentrumet trettio minuter bort, där vi fyndade böcker, pussel och en tavla på Kupan och fick reda på att de kan hämta hela mitt bohag till välgörenheten i ett nafs, om det skulle behövas. Jag hittade Bergman, Zola, P.O, Conan Doyle och Lidman till skamligt låga priser.
Efter det fikade vi cola ur glasflaska och stor räksmörgås på chubby-chick-caféet. Sedan besökte vi leksaksaffären där Julianne inhandlade två sjörövar-gnuggapå-tatueringar för 14.90 styck, som hon tyckte om, men inte riktigt visste vart på kroppen hon skulle fästa.
Julie grämde sig över glömd kamera, eftersom ljuset i konditordisken belös prinsessbakelserna och smörgåsarna (uppradade som inplastade lik) och småkakorna och toscarullarna så fint, och för att ån slingrade sig så stilla och blank genom kristallsnön på vägen hem. Jag äger för tillfället ingen kamera så jag sörjde också lite över det obevarade vattendraget och bakelsebelysningen.
Världen betraktas annorlunda när man vet att den förevigas. Man blir liksom mer uppmärksam när tillvaron ses genom lins. Kanske är det så att en människa av berättande natur känner att det skildrade, dokumenterade och arkiverade livet blir mer levande på något vis...
Såhär såg det ut på hemvägen. Jag hade aldrig kunnat fånga det så bra. Tack, någon på nätet!
Efter det fikade vi cola ur glasflaska och stor räksmörgås på chubby-chick-caféet. Sedan besökte vi leksaksaffären där Julianne inhandlade två sjörövar-gnuggapå-tatueringar för 14.90 styck, som hon tyckte om, men inte riktigt visste vart på kroppen hon skulle fästa.
Julie grämde sig över glömd kamera, eftersom ljuset i konditordisken belös prinsessbakelserna och smörgåsarna (uppradade som inplastade lik) och småkakorna och toscarullarna så fint, och för att ån slingrade sig så stilla och blank genom kristallsnön på vägen hem. Jag äger för tillfället ingen kamera så jag sörjde också lite över det obevarade vattendraget och bakelsebelysningen.
Världen betraktas annorlunda när man vet att den förevigas. Man blir liksom mer uppmärksam när tillvaron ses genom lins. Kanske är det så att en människa av berättande natur känner att det skildrade, dokumenterade och arkiverade livet blir mer levande på något vis...
Såhär såg det ut på hemvägen. Jag hade aldrig kunnat fånga det så bra. Tack, någon på nätet!
Kommentarer
Postat av: jana
älskar att du kallar det chubby chic istället för shabby chic. För det stället är chubby mer än shabby.
Postat av: Linda
Ja, det var inte med flit. Jag visste bara inte hur det stavas. Men jag håller med om att stället är lite knubbigt.
Trackback
