senblommning

Oggi tittar fram mellan spjälorna på altanen.


Vilket guldläge?

I eftermiddag gick jag på gudstjänst i en charmig, aningens asketiskt inredd, medeltida kyrka i närheten av där pappa har sitt hus. Söndagens tema träffade bullseye i mitt avkristnade hjärta; trofasthet, typ. Prästen predikade om engagemang, om att inte vara" mainstream-kristen", om att ha ett måååål med sin tro och fullkomliga tillägnan den allsmäktige (att komma till himlen är tydligen inte gratis, som jag i min enfald inbillat mig). Den rättrogne besöker inte bara kyrkan under årets största högtider eller när en kär genomgår någon traditionell ceremoni, eller för all del, när man känner sig lite sökande och passande råkat få syn på en pittoresk gammal kyrka på landsbygden. He he. Jag kände mig nästan smutsig där jag satt stel i den obekväma träbänken och försökte låtsas vara rituellt bevandrad (medveten om när man ska sitta och stå, eller säga saker högt) och from. Det var verkligen JAG och DOM INVIGDA. De där invigda var fyra stycken, i åldrarna mellan nittio och döden. Nä, jag utövar nog min nyfunna tro utanför kyrkans portar.