senblommning

Tänkte det här inlägget fick börja med en bild på en av cheeskakorna, som faktiskt var ganska trasiga trots allt. Jag gjorde ändå mitt bästa med att manipulera bort blickarna från hål och bristningar.

Dopet blev en trevlig tillställning. Huvudpersonen var härligt fet och förvånande lugn och samlad därframme. Inte ens när hans huvud fuktades sade han ett knyst. Systrarna mina var snygga i sina piffiga finklänningar och klackeskor, som fotomodeller i smurfformat. Själv bar jag jeans och bruna stövlar, under tunikan Bale valt åt mig (ville inte fara allt för långt utanför min bekvämlighetszon, och mina lurviga klädvärderingar). Jag sjöng solo, krämiga: Du vet väl om att du är värdefull, i låg tonart (de högre tonerna hörde ungdomen till). Det gick ganska bra. Pappa var rörd till tårar i alla fall. Fast han har i och för sig nära till gråten, som den känslosamma man han är.

Allt gick smidigt och snabbt, eftersom prällen körde ännu-en-dag-på-jobbet-stuket och ceremonin var överstökad på kanske en kvart.  

Under mottagningen fick jag umgås med släktingar jag inte träffat på väldigt länge och det var naturligtvis kul!



Lilla familjen.
Förslag på vad som kan röra sig i den oengagerade dopförättarens skalle: "Do-do-do-bi-do, tra-la-la-la-la (pausmusik) - snart får jag fara hem och se Big Brother".


Bale fick vara Gudmor, stå där framme, hälla upp det heliga (kran)vattnet, bli ansvarig för anskaffandet av Oscars första moped etc...


Och jag fick "tröstpriset" att sjunga solo... ha ha ha.