En höstdag i skoltrötthetens tecken


Sjön i staden

I förrgår tillbringade vi eftermiddagen och kvällen i en regnig, men som alltid charmigt pittoresk, småstad några mil söderut. Vi shoppade lite (efter förmåga), fikade på mysiga caféer och åt en underbar trerättersmiddag innan vi återvände hem. I bland är det skönt att få komma bort, om det så bara är för en kväll.

På förmiddagen i dag tog vi med oss B ner till sjön och satt och filosoferade. Det är en fantastisk höstdag! Så där färggrann och krispig och sjön låg nästan blank. B var pigg och behövde inte alls åka rullstol sista biten på hemvägen.

Nu är det pluggning som gäller hela kvällen. Ligger efter. Är inte motiverad - men jag måste nu. Jag borde ju lockas av åsynen av målsnöret - men av någon anledning är det svårt. Nu har jag pluggat i sammantaget fyra år och jag är bara så trött på ljusa institutionsmiljöer med öppna planlösningar och på att läsa och grupparbeta och kopiera och skriva och åka hiss och dricka kaffe ur pappersmuggar och samtalsöva och tänka kritiskt och analysera och reflektera och skriva lite till. Men det finns inga alternativ. Utbildningen ska slutföras, så är det bara!

Denna skoltrötthet är väl inte tillnärmelsevis lika allvarlig som den skolleda som drabbade mig i ungdomens glada (?) dagar, och som föranledde tio outbildade år på arbetaRmarkanden? Säg att det inte är så - för då finns ingen annan bot än tio halvutbildade år på arbetaRmarknaden. Och vad är det som är så hemskt med det? Jag gillar ju att arbeta med äldre! Det är ju lite av en passion till och med. Jag känner åtminstone inte samma uppgivenhet inför uppdraget som kvinnan som arbetar på B:s äldreboende och som, vid ett inbillat obevakat tillfälle i institutionskorridoren, i en hopplöshetssuck förkunnade "Ja, men nu fortsätter vi att torka skit", till sin kollega.

Landstinget ska sälja ut "spökhuset". Allting har sin tid. En levande institution för barn och ungdomar har sin tid. Vattenskador och öde och rofyllda utflykter har sin tid. Renovering har sin tid. Och en ny levande institution har sin tid. De stora byggnaderna har ett spännande livslopp.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0