senblommning

Det var meningen att vi skulle plugga i går. Så blev det inte. Vi fick roligare saker för oss. Pojkarna kom hit och hela dagen tillbringades i solen i hyreskomplexets lekpark och på "ödetomten".

Ödetomten omgärdar en nedlagd institution. Byggnaden ser inte ut att ha mer än tjugofem-trettio år på nacken, men människorna flyttade därifrån för åtta år sedan på grund av vattenskador. Sedan dess har lokalerna stått tomma. Men i anslutning till huset finns en något skamfilad lekplats, en ödelagd plaskdam i betong och en grovt eftersatt, dock överlevande trädgårdsodling.

Det närliggande skogsområdet, som jag passerar på vägen dit, är lite trollskt, magiskt - med granar som bär och fäller abnormt stora kottar, vildorkidéer (Jungfru Marie Nycklar) i mängder och sagolika mossbeklädda stenrösen.

Under de två år vi bott i närområdet har jag ensam eller i sällskap med min man och pojkarna ofta letat mig till ödetomten/"spökhuset". Jag vet inte riktigt vad det är som lockar så med platsen. Kanske är det den oerhört stillsamma, lite dystra och mystiska atmosfären som omger platsen. Det är någonting vackert med övergivna platser. Tystnaden, ensamheten är roingivande.

Jag gillar att kika in genom fönstren, på de nu ödsliga och lite spöklika lokalerna och fantisera om de känslor, tankar, öden och lidanden byggnaden härbärgerar i sina betongväggar. Var befinner sig husets människor och gäster i dag, geografiskt och känslomässigt?

I bland går jag upp dit på jakt efter "presenter" (oftast till mig själv) i de snåriga resterna av det som en gång måste ha varit välskötta rabatter.  Någon gång har jag fått mig en solmogen jordgubbe och jag tycks alltid finna nya perenner att "adoptera" till mina rabatter, eller ta med hem som snittblommor. I dag blev det några knippen gul Kaprifol och ett gäng fantastiskt djupröda rosor. Jag rättfärdigar mina små stölder med att det nog inte finns någon som saknar blommorna och att de förtjänar att beundras, förslagsvis på mitt köksbord. Jag föreställer mig att det en gång fanns en eldsjäl med gröna fingrar som arbetade på institutionen och att denne någon skötte odlingarna med stor kärlek och omsorg. Jag tror att denne grönfingrade någon skulle glädjas åt att någon fick njuta av de kvarvarande resterna hans eller hennes ansträngningar.

Det är lite oroväckande att ett gäng byggnads- och andra illavarslande fordon har dykt upp på området den sista tiden. Även gungorna och andra lekparkskinventarier har avlägsnats från platsen. Kanske är det så att hela rasket ska rivas? Och så ska marken säljas till någon girig byggnadsentreprenör som tänker bygga höghus med svindyra bostadsrätter. De skulle bara veta vilken fridfull plats de då skändar med beige tegel, stål, glas, asfalt och opersonliga alibi-buskplanteringar (lite grönt gör mänskan gla').

Jag försöker inbilla mig att de (byggsnubbarna) är där för att återuppväcka (renovera) byggnaden och att verksamheten planerar flytta tillbaka "hem". I sådant fall söker jag jobb där, efter att jag avslutat min hjälparutbildning. Det skulle ge historien om ödetomten/spökhuset en lite oväntad och spännande upplösning.



Love