senblommning

Drottninggatan, lysande "kristallkronor" på rad

Hallå, Stokcholm är bättre än jag minns det, trots att mellanmjölkspaketet är förvirrande grönt och vattnet smakar så unket att det tvunget må smaksättas med saft.

I dag har vi varit i det sekulariserade Sveriges högborg, på Naturhistoriska Riksmuséet och tittat på uppstoppade djur, blivit påminda om evolutionen och klimathotet och synden, samt ätit vad som måste vara landets dyraste fisklunch (fast potatismoset med en lätt touch av citron smakade verkligen oväntat utsökt).

När jag var liten och besökte det muséet med mormor ville jag alltid springa direkt till kolibrin. Kolibrin var besökets absoluta höjdpunkt. Jag tyckte att det var ett mirakel att en fågel kunde vara så liten, nästan som en insekt, en trollslända. I dag fick jag se många kolibrier i en liten massgrav, uppradade i hundratals i en trälåda och på en skylt stod det att det kan vara bra med kvantiteter i forskningssyfte. Och magiken förtogs en aning i och med mängden. Jag såg inte till den ensamma kolibrin från min barndom, den som stoppats upp med de transparenta och spröda fjärilsvingarna fladdrande och med den lätt böjda lilla näbben sugandes efter ljuvlig nektar i en konstogjord tropisk blomma. Så minns jag den i alla fall.


Efter muséebesöket shoppade vi på mellandagsrean. Härnere finns så mycket av allt. Och nu är vi nyss hemkomna efter ett trevligt besök på en klassisk brittisk pub, där jag drack mitt livs godaste pilsner. Honey Dew hette det.